László Krasznahorkai – mörkrets mästare och dess pris

László Krasznahorkai är en av Europas mest egenartade samtida författare. Hans prosa är intensiv, labyrintisk och kompromisslöst mörk. För många läsare är han ett geni; för andra ett slags utmanande prov. Och kanske är det just där hans storhet och bräcklighet möts.

Det mest karakteristiska draget i hans stil är de berömda, ofta sidlånga meningarna. De skapar en hypnotisk rytm, ett slags litterärt rus där världen långsamt mister sin form och blir till ett skälvande flöde av tankar. Men samma stil är också en källa till kritik: den är krävande, ibland övermäktig, och kan upplevas som mer självmedveten än nödvändig. Det meditativa blir ibland monotont, och det monotona förlorar sin existentiella spänning.

Krasznahorkais romanvärldar är dessutom närmast monokroma i ton. De präglas av förfall, kaos, apokalyptisk stämning och en känsla av att allt rör sig mot ett oundvikligt sammanbrott. Detta är litterärt fascinerande, men för vissa läsare skapar det en upplevelse av stagnation. När allt är mörkt, blir inget riktigt mörkt längre – och det emotionella djupet riskerar att plattas ut.

En annan kritik rör gestaltningen av karaktärer. Hos Krasznahorkai är figurerna ofta idébärare snarare än människor av kött och blod. Det är ett medvetet grepp, ja – men det leder också till en distans. Det är lätt att beundra hans världar, men svårare att känna med dem.

Slutligen kan man hävda att hans filosofiska ambitioner ibland sväller över berättandet och förvandlar romanerna till långa meditationer snarare än dramatiska skeenden. Resultatet blir ett verk som imponerar mer än det berör.
Men det är också i dessa överdrifter – de som bjuder in till kritik – som hans särart finns. Krasznahorkai är ett litterärt fenomen som både fascinerar och frustrerar. Hans verk kräver mycket, men ger något som få andra författare erbjuder: en blick in i människans mörkaste rum.

 

Bilden: Krasznahorkai i Köpenhamn 1990. Foto: Lenke Szilágyi