Pär Lagerkvist – mellan tro och tvivel

Pär Lagerkvist (1891–1974) är en av Sveriges mest lästa och översatta författare – Nobelpristagare, humanist och ständigt sökande själ. Hans verk kretsar kring människans eviga frågor: tro, skuld, kärlek och det ondas natur. Men bakom den allvarsamma ytan döljer sig flera oväntade detaljer.

Som ung student i Uppsala var Lagerkvist öppet rebellisk mot religionen han vuxit upp med. Han kallade sig “en troende utan tro” – en paradox som följde honom genom hela livet.
I sina böcker försökte han försona tvivel och längtan: Bödeln, Dvärgen och Barabbas är alla försök att förstå vad det innebär att vara människa när Gud tiger.

Ett av de mer fascinerande fakta är att Lagerkvist redan som 25-åring förutspådde 1900-talets barbariska sidor. I essän Det eviga leendet (1916) varnar han för en tid där människan tappar sin andliga kompass och ersätter tron med teknik. Profetiskt, skulle man kunna säga.

Lagerkvist skrev ofta sina första utkast för hand med blyertspenna på små lappar som han bar i fickan. Han var också förtjust i tystnad och ansåg att de bästa meningarna “växer i stillhet”.
Och trots sitt tungsinne hade han ett varmt, ibland torrt, sinne för humor. Det har berättats att Lagerkvist brukade skämta om sin skepsis mot författare som skrattade för högt.

När han 1951 fick Nobelpriset i litteratur för Barabbas tog han emot det med ödmjukhet – nästan med tvekan. Han såg inte sig själv som någon stor författare, utan som en människa som försökt förstå andra människor.

Kanske är det just därför hans ord fortfarande känns levande:
de föddes ur tvivlet, men talar med en stilla tro på människan.