Den vidunderliga kärlekens historia – skönhet i mörkrets skugga

Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia (2002) är en roman som trots sitt mörka stoff lyser av mänsklighet. Det är en saga för vuxna, en grotesk berättelse som rör sig fritt mellan realism, myt och filosofisk reflektion. I centrum står Hercule Barfuss – döv, vanställd, men utrustad med ett sällsynt inre ljus. Redan som spädbarn blir han övergiven, och hans liv blir en lång vandring genom Europas undre världar, där han möter både ondskans bottenlöshet och kärlekens mirakel.

Romanens stora styrka är kontrasten mellan Hercule och hans älskade Henriette Vogel. Hon är skön, han är ”vidunderlig”, men Vallgren låter det yttre bli en spegel för det inre. Så småningom framträder en annan sanning: den verkliga grymheten sitter inte i ansiktet utan i hjärtat. Kärleken mellan Hercule och Henriette är omöjlig i världens ögon, men självklar i romanens moraliska universum.

Vallgren skrev delar av romanen i Berlin, där han ofta vistades under 90-talet. Han inspirerades av stadens gamla freakshow-traditioner, dess mytiska skikt och dess känsla av historisk tyngd. Flera av romanens miljöer – bordeller, bakgator, teatersalonger – är löst baserade på verkliga platser i Berlin och Hamburg.

Ett annat fascinerande inslag är hur Vallgren låter Hercule utveckla en nästan övernaturlig förmåga: han kan ”höra” människors tankar som en vibrerande, intuitiv energi. Detta är inte bara ett stilgrepp, utan ett sätt att visa hur den mest utsatta människan kan vara den mest seende.

Romanen vann Augustpriset 2002 och blev snabbt en modern klassiker. Den kombinerar melodram, skräck, kärlek och filosofisk tyngd på ett sätt som få svenska romaner vågat.

Det är en berättelse om att vara människa i en värld som gör allt för att förneka ens värde – och om kärlekens märkliga kraft att trotsa det omöjliga.