Om skrivandet

Varför skriver man? Det har jag frågat mig många gånger. Kan det vara för att det finns något inom en som omöjligen går att fylla. Ett tomrum. Som bara finns där, som alltid har funnits där och som alltid kommer att finnas där. Jag undrar var detta tomrum kommer ifrån. Och varför det finns över huvud taget. Kanske för att påminna oss om något. Eller är det så att det vi en aning oegentligt brukar kalla tomheten inte är någonting annat än en kraft som driver oss människor att skapa? För är inte tomheten det vi vill fylla? Och är inte skapelsen i sig framsprungen ur ett tomrum? Är inte närvaron av tomhet den yttersta förutsättningen för allt skapande? För all lycka? För all olycka?

Det finns som bekant ögonblick när man är lycklig. Det finns stunder när man älskar att leva. Och det finns dagar när man upptäcker att allt finns inom en. Det finns dock även ögonblick, stunder och dagar när man är bedrövad, när man känner sig vilsen, när man upptäcker att man är oändligt ensam. Kanhända att skrivandet har blivit en människas sätt att hantera sin ensamhet. För ensamheten finns där hela tiden. Jag tänker plötsligt på H C Andersens berättelse om pojken som hade en glasskärva i sitt öga som förvrängde synen på honom. Böner och kärleksfulla handlingar blir den räddning som sedan befriar pojken från skärvan. Men hur befriar man en människa som bär på en ensamhet som blivit en del av henne själv? För ensamhet är inget ting som man kan plocka bort; ingen skärva eller tagg. Och är det ens önskvärt att bli befriad?

Melker Garay