Vem var egentligen Ulla Winblad?

I Carl Michael Bellmans diktning är hon mer än en person – hon är en myt, en musa, ett tillstånd. Hon rör sig genom Fredmans epistlar med en självklar närvaro, lika levande i dag som i 1700-talets Stockholm.

Bakom gestalten anar vi den historiska Maria Kristina Kiellström, en kvinna som levde ett utsatt liv och som förekommer i polisprotokoll och rättsakter. Men i Bellmans händer förvandlas hon till något helt annat: en sinnlig Venus i nordisk tappning, en symbol för skönhet, frihet och livets bräckliga intensitet.

Ulla Winblad är inte idealiserad på det sätt som romantikens hjältinnor ofta är. Hon är kroppslig, närvarande, mänsklig. Hon skrattar, älskar, sörjer, dricker, längtar. I hennes gestalt ryms både ljus och mörker, extas och ensamhet, begär och sårbarhet. Det är just denna dubbelhet som gör henne så fascinerande. Hon är varken moralisk förebild eller enkel karikatyr, utan en människa i all sin motsägelsefullhet.

Bellman använder Ulla för att visa att det poetiska inte bara finns i salongerna, utan också i krogrummet, i vardagen, i det levda livet. Genom henne får marginaliserade människor en plats i litteraturen – inte som objekt för förakt, utan som bärare av värdighet och skönhet.

Kanske är det därför Ulla Winblad fortfarande berör. Hon påminner oss om att livet inte är prydligt och ordnat, utan rörigt, sinnligt och flyktigt. Hon bär både rusets glädje och bakrusets sorg. Hon är Bellmans mest levande skapelse – och antagligen en av de mest levande gestalterna i hela den svenska litteraturen.

Att läsa om Ulla Winblad är att möta 1700-talet – men också sig själv.