Don Quijote – när fantasin vägrar ge upp

Don Quijote – riddaren av den sorgliga skepnaden (El Caballero de la Triste Figura) – är kanske litteraturhistoriens mest älskvärda dåre. En man som läst för många riddarromaner, tappat greppet om verkligheten och därmed sett något som andra har förlorat: möjligheten att leva världen som idé, dröm och handling på samma gång.

Miguel de Cervantes roman från 1600-talet börjar som satir. Alonso Quijano förklarar sig riddare, döper om sig till Don Quijote de la Mancha, ger sig ut för att försvara de svaga och bekämpa ondskan. Väderkvarnar blir jättar. Värdshus blir slott. En bondflicka förvandlas till den ouppnåeliga damen Dulcinea.

Vi skrattar.
Men skrattet fastnar i halsen.

För ju längre berättelsen går, desto tydligare blir det att Don Quijote inte bara är galen – han är konsekvent. Det är världen runt honom som framstår som cynisk, brutal, utan ideal. Hans vapendragare Sancho Panza, jordnära och klok, fungerar som motvikt. Tills även han börjar smittas av drömmen.

Don Quijote är en roman om kollisionen mellan verklighet och ideal. Om vad som händer när människan slutar tro på något större än sig själv. Är Don Quijote löjlig för att han tror på riddarideal? Eller är det vi som är fattiga på fantasi?

Cervantes låter i den andra delen av romanen Don Quijote möta människor som redan har läst den första delen av boken. Hjälten blir medveten om sin egen berömmelse, och om de lögner och förvanskningar som sprids om honom. Det gör Don Quijote till en av de tidigaste metaromanerna i litteraturhistorien.

Mot slutet återfår Don Quijote sitt förnuft. Men då är det nästan för sent. För världen utan illusioner visar sig vara den verkligt sorgliga platsen.

 

Bild: Sancho Panza och Don Quijote av Gustave Doré.