Varför fick August Strindberg aldrig Nobelpriset?

August Strindberg – dramatikern, romanförfattaren, poeten, samhällskritikern, stormen i sig själv – är en av de mest inflytelserika gestalterna i svensk litteratur.
Ändå fick han aldrig Nobelpriset i litteratur. Hur är det möjligt?

Svaret handlar lika mycket om politik och personlighet, som om litteratur.
Vid sekelskiftet 1900 betraktades Strindberg av många inom Svenska Akademien som farlig, vulgär och oberäknelig. Han hade utmanat makten, kyrkan och moralen.
Hans romaner – från Giftas till Inferno – väckte skandaler snarare än vördnad.

När Nobelpriset började delas ut 1901 var Akademien en sluten krets av äldre herrar som såg litteratur som ett medel för moralisk fostran. Strindberg stod för motsatsen: konst som revolt, språk som brandfackla.

År 1909 tilldelades i stället Selma Lagerlöf priset – som första kvinna i världen.
Det var ett val som många såg som ett medvetet avståndstagande från Strindbergs mörka och explosiva livsverk. Ironiskt nog var det också samma år som han firades av folket i Stockholm med fackeltåg på sin 60-årsdag. Han hade folkets kärlek – men inte Akademiens välsignelse.

Efter sin död 1912 erkändes Strindberg gradvis som den han alltid varit: en av världslitteraturens mest originella röster. Han fick aldrig Nobelpriset – men han fick något annat: odödlighet.

Kanske är det så att vissa författarskap inte kan belönas i sin egen tid.
De måste brinna först – för att världen ska förstå vad som står kvar i askan.