Doris Lessing – en författare som sprängde litteraturens gränser

Doris Lessing är en av de där författarna vars verk ständigt förändrar form, nästan som om varje bok försöker spränga gränserna för vad litteraturen kan vara. Född 1919 i det som då hette Persien och uppvuxen i dåvarande Sydrhodesia (dagens Zimbabwe), bar hon hela livet med sig erfarenheten av kolonialism, politiska konflikter och sociala orättvisor. Dessa erfarenheter kom att prägla hennes tidiga romaner, där hon med skarp blick skildrade maktstrukturer, rasism och kvinnors livsvillkor.

Det verkliga genombrottet kom med Den gyllene anteckningsboken (1962), en roman som ofta betraktas som ett av 1900-talets viktigaste verk. Boken bröt upp den traditionella romanformen genom att följa huvudpersonen Anna Wulf genom olika anteckningsböcker – var och en med sitt perspektiv på livet, politiken och psyket. Resultatet är en roman om identitetens fragmentering och om hur svårt det är att hålla ihop ett liv i en splittrad värld.

Men Lessing vägrade att låta sig placeras i ett enda litterärt fack. Under sin karriär skrev hon realistiska romaner, politiska berättelser, science fiction, memoarer och psykologiska romaner. Hennes Canopus in Argos-serie, en ambitiös svit science fiction-romaner, överraskade många läsare. Plötsligt rörde hon sig mellan civilisationer och kosmiska perspektiv – men även där fortsatte hon att utforska människans moraliska och sociala dilemman.

Ett kuriöst kapitel i hennes karriär inträffade på 1980-talet. Lessing skickade då in två romaner till sitt eget förlag under pseudonymen Jane Somers. Förlagen refuserade eller ignorerade dem. Först senare avslöjade hon att det var hon som skrivit böckerna – ett experiment för att visa hur svårt det är för nya författare att bli publicerade.

När Doris Lessing 2007 tilldelades Nobelpriset i litteratur var hon 87 år gammal. Den berömda bilden från den dagen visar henne stå utanför sitt hus med matkassar i händerna när journalister berättar nyheten. Hennes spontana kommentar blev lika lakonisk som den var minnesvärd:

“Åh herregud.”

Det känns nästan som ett perfekt slutkapitel för en författare som hela livet vägrade ta litterära institutioner alltför högtidligt.