The Diary of a Nobody

Alla känner vi någon som Charles Pooter, eller snarare, vi känner igen honom i oss själva. I George och Weedon Grossmiths klassiker The Diary of a Nobody (1892) möter vi en självutnämnd småborgerlig gentleman i London, vars största ambition är att leva ett korrekt och respektabelt liv, och vars största tragedi är att världen inte riktigt tar honom på allvar.

Romanen är uppbyggd som en dagbok, där Pooter själv får berätta om sina dagar. Just därför blir humorn så träffsäker. Han är ständigt upptagen av små kränkningar, missförstånd och sociala koder: en granne som inte bjuder tillbaka, en chef som inte visar tillräcklig respekt, ett möte som inte går som planerat. I Pooters värld är varje bagatell ett drama, varje social snedsteg en katastrof.

Men det geniala med boken är att vi aldrig riktigt skrattar åt honom – vi skrattar med honom, ibland motvilligt. För bakom komiken finns något djupt mänskligt, nämligen rädslan för att vara obetydlig, längtan efter erkännande och kampen för att upprätthålla värdighet i vardagens små nederlag.

Boken är också ett kärleksfullt porträtt av det viktorianska London. Vi får följa middagar, utflykter, familjegräl och små sociala ritualer som säger mer om klass och ambition än långa sociologiska analyser. Det är ett samhälle där status mäts i rätt möbler, rätt bekantskaper och rätt sätt att uppföra sig – men där masken ständigt hotar att glida av.

Det är kanske därför The Diary of a Nobody fortfarande känns så modern. Social ångest, behovet av bekräftelse och rädslan för att framstå som löjlig är inte 1800-talsfenomen då det är mänskligt.

Charles Pooter är ingen hjälte. Men han är något svårare och viktigare: han är en spegel. Och i den spegeln ser vi oss själva, med alla våra ambitioner, misslyckanden och komiska försök att inte bli ”a Nobody”.