Rosemary’s Baby – när skräcken smög sig in i vardagsrummet

När Ira Levin publicerade Rosemary’s Baby 1967 var det ingen som anade att romanen skulle förändra hela skräckgenren. Inte genom chockeffekter eller monstervisningar, utan genom något betydligt mer oroande: det vardagliga. Levin placerade ondskan i ett trevligt New York-hyreshus, mitt bland artiga grannar och blomsterprydda korridorer. Resultatet blev en skräckroman där fasan växer fram ur trygghetens minsta sprickor.

En av romanens mest fascinerande detaljer är att Levin själv var skeptiker – han trodde inte på övernaturliga krafter. Detta gjorde hans sätt att skriva desto mer effektivt: han byggde skräcken med psykologisk precision, inte mytologi. Han ville att läsaren skulle känna: ”Tänk om det här skulle kunna hända i verkligheten?”

Det fiktiva hyreshuset ”The Bramford” är inspirerat av The Dakota i New York – samma byggnad där John Lennon senare bodde, och där han tragiskt sköts. En kuslig spegling av romanens tema om platsens mörka historia.

Romanen blev ännu mer mytomspunnen efter Roman Polanskis filmatisering 1968. Inspelningen var fylld av märkligheter: skådespelaren Mia Farrow gick ner i vikt av ren stress, lägenhetsscenerna spelades in i klaustrofobiskt små utrymmen, och Polanski insisterade på en nästan dokumentär stil. Enligt Farrow var det just denna realism som gjorde filmen så obehaglig.

Kuriosa: Levin fick brev från satanistiska grupper som tackade honom för ”den mest positiva skildringen av vår rörelse någonsin”. Det gjorde författaren djupt obekväm, och han ångrade senare i livet att boken bidragit till en våg av ockultism i populärkulturen.

Men kanske är det just romanens tvetydighet – mellan psykologi och övernaturlighet – som gör Rosemary’s Baby odödlig. Den lämnar oss i ett tillstånd av osäkerhet: är monstret verkligt, eller är det världen som blivit vansinnig?

Och i den frågan ligger romanens verkliga skräck.