Två kvinnors tragedier 

Två kvinnor. Två romaner. Två tragedier som fortsätter att spegla oss själva långt efter att sista sidan är läst. Gustave Flauberts Madame Bovary och Leo Tolstojs Anna Karenina skrevs i olika länder, men de talar samma smärtsamma språk: längtan efter ett liv som är större än det liv samhället tillåter.

Emma Bovary och Anna Karenina är båda fångade i respektabla äktenskap som saknar passion. De lever i världar där kvinnans roll är tydligt definierad: hustru, mor, prydnad. Men inombords brinner en annan berättelse. De vill inte bara existera – de vill leva intensivt, älska djupt, känna mening. Deras begär efter kärlek är inte ytligt romantiskt, utan existentiellt. De söker bekräftelse på att de själva är verkliga.

Båda romanerna visar också hur farlig denna längtan blir i ett samhälle där kvinnans frihet är starkt begränsad. Emma straffas genom skuld, ekonomisk ruin och till slut död. Anna straffas genom social utfrysning, ensamhet och till sist samma slut. Författarna dömer inte sina huvudpersoner enkelt. Tvärtom blottlägger de ett system där individens känslor kolliderar med normer, rykte och social kontroll.

Det som gör dessa böcker tidlösa är att de inte bara handlar om otrohet, utan om identitet. Vem får jag vara? Vad händer när mitt inre liv inte ryms i de roller jag tilldelats? Emma och Anna blir symboler för människans kamp mellan dröm och verklighet, mellan begär och plikt.

Det är förmodligen därför vi fortfarande läser dem. För att de vågade känna för mycket i en värld som krävde lydnad.