Thérèse Raquin – begär, skuld och den kvävande tystnaden

Vissa romaner känns som ett rum utan fönster. Luften står still. Man vill ut – men kan inte sluta läsa.

Thérèse Raquin är en sådan bok.

Émile Zola placerar oss i ett litet, fuktigt Parishem ovanpå en sybehörsbutik. Allt är instängt: rummen, relationerna, livet. Thérèse är fast i ett äktenskap utan kärlek med sin sjuklige kusin Camille. Dagarna går i samma grå rytm. Tills Laurent dyker upp – kroppslig, varm, levande.

Och plötsligt brinner världen.

Deras passion är rå, nästan djurisk. Inte romantisk, inte poetisk – utan fysisk, desperat. Zola skildrar begäret som en naturkraft, något som sliter sönder alla sociala fasader. När de två älskande bestämmer sig för att röja Camille ur vägen sker det inte med stor dramatik, utan med kall beräkning.

Mordet är snabbt. Men efteråt börjar den verkliga skräcken.

För Thérèse Raquin är inte en kriminalhistoria – det är en studie i skuld. I hur psyket bryts ner. Camille återvänder som minne, som hallucination, som en ständig närvaro mellan dem. Kärleken ruttnar. Kropparna som en gång drogs till varandra fylls av avsky.

När romanen kom 1867 anklagades Zola för att skriva “smutsig litteratur”. Kritiker kallade boken sjuklig och omoralisk. Zola svarade torrt att han inte skrivit om moral – han hade gjort en “vetenskaplig studie av temperament och instinkter”. Nästan som ett experiment.

Det är kanske därför romanen fortfarande känns så modern.

För den frågar inte vad som är rätt eller fel.
Den frågar: vad händer med oss när vi ger efter för det förbjudna?