Rosa Liksom – det råa livet utan skyddsnät

Rosa Liksom – som inte sällan låter språket lukta bensin, snöslask och cigarettrök – skriver om dem som sällan får vara huvudpersoner: lastbilschaufförer, ensamstående mödrar, bartendrar, udda existenser i utkanten av Finland och världen. Människor som lever hårt, älskar fel, dricker för mycket, skrattar högt och faller platt.

Och hon dömer dem aldrig.

Det är det som gör hennes prosa så stark.

I kortprosan – nästan som litterära snapshots – fångar hon hela liv på några sidor. En natt. Ett bråk. En bussresa. Plötsligt sitter man där med en hel människa i handen. Smutsig, sårbar, verklig.

Samtidigt finns en svart humor som skär genom allt. Det tragiska och det komiska ligger alltid bredvid varandra. Man vet inte om man ska skratta eller få ont i magen. Ofta gör man båda.

Med romanen Kupé nr 6 tog hon steget mot ett större berättande: en klaustrofobisk tågresa genom Ryssland där två främlingar tvingas dela rum och liv. Det är kallt, rått, nästan dokumentärt – men också märkligt ömt. Som om mänsklig värme alltid finns, även i de mest ogästvänliga landskap. År 2011 vann hon Finlandiapriset, landets mest prestigefyllda litterära utmärkelse, för just Kupé nr 6.

Rosa Liksom är inte bara författare utan också bildkonstnär. Hennes texter har ofta samma känsla som hennes konst – snabba, direkta, nästan punkiga. Som om varje verk säger: “så här är det bara, ta det eller skit i det.”

Det finns inget filter. Och just därför känns det sant.