Odysseus och sirenernas sång

Det är en av de mest minnesvärda scenerna i Odysséen: när Odysseus låter sig bindas fast vid masten för att höra sirenernas sång. Han vet att deras röster är farliga, att de lockar sjömän i döden, men han kan inte motstå sin längtan efter att höra det förbjudna.

Innan han seglar in i sirenernas farvatten stoppar han vax i öronen på sina män, så att de inte ska höra något alls. Själv väljer han en annan väg: han vill lyssna – men utan att följa rösten. Han vill närma sig faran, men på säkert avstånd.
Det är en briljant strategi, men också en bild av människans inre motsägelse: vår hunger efter kunskap och vår rädsla för att gå under i den.

När sirenernas sång ljuder förlorar Odysseus allt förnuft. Han skriker att männen ska lossa honom, att han måste närmare. Men de lyder hans tidigare order – och binder honom hårdare.
Det är först när skeppet lämnat det förtrollade området som han återfår sin självbehärskning.

Scenen är mer än myt: den är ett drama om människans gränser. Vi vill höra sången, men inte dras med i den. Vi vill erfara världen – men inte gå under i dess lockelser.

Odysseus visste att styrka inte alltid handlar om att stå emot, utan ibland om att känna sina svagheter och bygga skydd mot dem. Hans rep runt masten är därför mer än ett rep – det är en symbol för vishet, för det mänskliga behovet av att binda sig själv för att inte gå förlorad i sin egen frihet.