Ljudmila Ulitskaja – romanens humanist och minnets väktare

Ljudmila Ulitskaja (f. 1943) räknas som en av Rysslands främsta samtida författare. Hennes verk rör sig i gränslandet mellan historia och moral, mellan individens inre liv och statens tunga skugga. Hon skriver om människor i tidens stormar – men alltid med ett varmt, psykologiskt och djupt humanistiskt perspektiv. Hon är genetiker i grunden, vilket märks i hennes sätt att skriva: hon dissekerar människolivet med precision – men aldrig utan medkänsla.

Till skillnad från många ryska författare söker Ulitskaja inte det monumentala, utan det mänskliga. Hennes romaner – som Sonetjka, Daniel Stein, tolk, Det gröna tältet och Jakobs stege – handlar inte främst om politiska system, utan om hur människor försöker bevara värdighet, kärlek, vänskap och tro i tider av förtryck. Hon formulerar inga slutgiltiga svar. Hon ställer istället de frågor som formar oss.

Ulitskaja började skriva skönlitterärt först i 40-årsåldern, efter att ha blivit avskedad från sitt arbete vid en genetik-institution i Moskva – efter att hon spridit förbjuden litteratur. Hennes litterära bana föddes alltså ur motstånd, ordets frihet och en vilja att skydda det som är sant.

Hennes stil är lågmäld men vibrerande. Hon använder ofta många röster, fragment, dagböcker och brev – litteratur som ett arkiv över människoliv. Hon har kallats ”den ryska Alice Munro” och ”den humanistiska arvtagaren till Tjechov”.

Ljudmila Ulitskaja – ständigt nobelpristippad – påminner oss om att litteratur inte alltid måste höja rösten. Ibland kan den tala allra starkast när den viskar – om det vi aldrig får glömma.