Litterära artefakter
Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin penna? Och hur lätt är det inte att bli nedslagen när man upptäcker att ord sällan kan fånga det man bär inom sig? Men jag försöker intala mig att inte misströsta, att inte känna missmod och att inte bli nedslagen. Och jag tänker att det är just tillvarons och ens inre ogenomtränglighet som får en att fortsätta och utveckla sitt skrivande; ja, känn istället förtröstan i det som inte låter sig så lätt beskrivas.
Man vänder och vrider på allt. Och man hoppas att man når lite närmare sanningen. För det är väl sanningen vi vill åt? Men kanske är sanningen inte så som vi föreställer oss den; måhända är sanningen inte så kompakt och monolitisk som vi gärna vill inbilla oss, då sanningen – den som vi så gärna vill få ner på pappret – kanhända är det mest flyktiga som finns, på samma sätt som lögnen. För hur ofta upptäcker vi inte något nytt i våra bemödanden? Något som vi inte såg tidigare eller som vi inte ville se.
Den mest utmanande fråga som en människa kan ställa sig är förmodligen denna: Vem är jag? En fråga som avgjort sätter en människas tankar i rörelse, och som griper tag i det som varit, i det som är och i det som ska komma. Ja, den frågan är jag trogen i mina litterära ansträngningar, som om den vore en tillförlitlig kompass. Och är det inte märkligt att frågan om vem man är, kan få en att skriva rad efter rad?
Melker Garay