Gullivers resor – satir, svärta och en spegel mot oss själva

Vid första anblick kan Gullivers resor av Jonathan Swift verka som en fantasifull äventyrsberättelse: pyttesmå människor, jättar, flygande öar och talande hästar. Men bakom det lekfulla skimret döljer sig en av litteraturhistoriens mest bitande satirer.

När Lemuel Gulliver reser till Lilliput, där invånarna bara är några centimeter höga, blir han ett monster och ett verktyg på samma gång. I Brobdingnag, där alla är jättar, reduceras han i stället till en obetydlig leksak. Perspektiven skiftar ständigt och det är just där Swift träffar som hårdast. Människans stolthet, maktbegär och självbild avslöjas som löjliga, oavsett storlek.

Men det är i den sista resan, till landet där de rationella hästarna houyhnhnmer styr över de brutala människoliknande varelserna yahoos, som mörkret blir tydligast. Här är satiren inte längre bara rolig – den är obehaglig. Swift tycks fråga: är civilisationen verkligen så civiliserad?

Swift var så pessimistisk om människans natur att vissa läsare på 1700-talet faktiskt trodde att han hatade mänskligheten på riktigt. Han lär själv ha skämtat (halvt på allvar) om att han trivdes bättre i stall än i sällskap med människor – ett eko av Gullivers egen utveckling i slutet av boken.

Det är kanske därför Gullivers resor fortfarande känns så träffsäker. Den börjar som en saga men slutar som en spegel. Och det är inte alltid bekvämt att möta sin egen art där.