Clarice Lispector – att skriva från själens innandöme

Att läsa Clarice Lispector är inte som att följa en berättelse. Det är som att stiga in i ett medvetande. Hennes texter rör sig inte främst framåt – de rör sig inåt. Mot det ordlösa, det skälvande, det som nästan inte går att formulera.

Lispector, född i Ukraina men uppvuxen i Brasilien, räknas i dag som en av 1900-talets mest särpräglade litterära röster. Romaner som Stjärnans ögonblick, Passionen enligt G.H. och Äpplet i mörkret kretsar kring till synes enkla liv – men under ytan pågår existentiella jordbävningar. En kvinna står i sitt kök. En annan betraktar en kackerlacka. En tredje ser sig själv i spegeln. Och plötsligt öppnar sig avgrunder.

Hennes språk är intensivt, fragmentariskt, ofta gåtfullt. Tankar bryts mitt i. Meningar tycks famla efter något bortom språket. Läsaren tvingas sakta ner, lyssna, känna efter. Det är inte alltid bekvämt – men det är hypnotiskt.

Lispector skriver inte om världen som den ser ut, utan om världen som den upplevs inifrån. Om identitetens sprickor. Om ensamhetens klarhet. Om ögonblicket då något skiftar och ingenting längre är detsamma.

Clarice Lispector betraktades av många som nästan mystisk redan under sin livstid. Hon gav sällan intervjuer, ogillade att tala om sitt eget skrivande – och sägs ibland ha hävdat att hon inte riktigt visste hur hon skrev sina böcker. Som om texterna kom till henne snarare än från henne.

Kanske är det därför hennes litteratur fortfarande känns så levande: inte som konstruktion, utan som närvaro.

Foto: PAULO GURGEL VALENTE