Är litteraturkritiker missunnsamma mot nya författare?

Det finns säkert de som hävdar det men man bör nyansera svaret på en sådan fråga. Till att börja med är den frågan både tidlös och känslig. Det finns en lång tradition av spänning mellan litteraturkritiker och nya författare, och den har ofta lika mycket att göra med makt och osäkerhet som med estetik.

En litteraturkritikers uppgift är att granska, värdera och tolka. Kritik är tänkt att vara en vägvisare för läsaren och ett samtal om kvalitet och idéer. Men i praktiken kan den ibland också bli ett sätt att försvara ett etablissemang – en smak, en stil, ett sätt att tänka om litteratur som redan har makt.

Missunnsamhet uppstår ofta när någon ny rör om i hierarkin. En debutant som skriver annorlunda, bryter mot språkliga normer eller blir populär hos publiken kan upplevas som ett hot mot den rådande litterära ordningen. Då kan kritikern – ofta omedvetet – reagera med skepsis, sarkasm eller nedlåtande ton, snarare än analys.

Det är en mänsklig reaktion, men också en kulturell: litteraturvärlden är liten, och positionerna få.

Det vore dock orättvist att säga att alla kritiker är missunnsamma. Många är snarare försiktiga optimister som vill se nya röster växa, men som värnar om litteraturens djupare värde – språket, tanken och hantverket. De reagerar inte på det nya i sig, utan på yta utan substans.

Så visst existerar missunnsamhet men den är sällan ren illvilja. Den är snarare ett uttryck för rädsla: att litteraturen ska tappa sin tyngd, sin mening, sin historia. Och just därför behövs både nya författare som vågar och kritiker som vågar låta sig utmanas. Det är i friktionen mellan dem som litteraturen fortsätter att leva.