César Aira – skrivandets frihet och improvisation

Vad händer när en författare vägrar planera?

César Aira är en av Latinamerikas mest egensinniga och produktiva författare – med över hundra böcker bakom sig. Men det som verkligen särskiljer honom är inte mängden, utan metoden. Aira skriver utan att i förväg veta vart berättelsen ska ta vägen. Han kallar det själv för en slags ”flykt framåt”/ ”fuga hacia adelente” – där varje ny mening driver texten vidare, oavsett hur oväntad riktningen blir.

Resultatet? Romaner som ständigt bryter mot våra förväntningar.

I böcker som Hur jag blev nunna – boken gavs ut 2015 av bokförlaget Wahlström & Widstrand som en del av samlingsvolymen Fri flykt framåt – rör sig berättelsen fritt mellan realism, fantasi och absurditet. Det vardagliga kan plötsligt förvandlas till något surrealistiskt – utan förvarning, utan förklaring. Och just där, i det oförutsägbara, uppstår en särskild sorts litterär energi.

Airas stil är lätt, nästan lekfull – men under ytan finns en djupare undersökning av berättandets natur. Vad är egentligen en historia? Måste den ha en början, en mitt och ett slut? Eller kan den bara… fortsätta?

Hos Aira är skrivandet inte en plan, utan en process.

Han tillhör en tradition av experimentell litteratur, men utan att bli tung eller teoretisk. Tvärtom; hans texter är ofta korta, tillgängliga och fulla av oväntad humor. Det är som att läsa en dröm som hela tiden ändrar form, men ändå känns märkligt sammanhängande.

I en tid där mycket litteratur följer tydliga strukturer och dramaturgiska mallar, är César Aira en påminnelse om något annat: att skrivandet också kan vara en handling av frihet.

Att inte veta är ibland den största möjligheten.