Hundra år av ensamhet – magisk realism och tidens cirkel

När Gabriel García Márquez 1967 gav ut Cien años de soledad (Hundra år av ensamhet) förändrades världslitteraturen. Plötsligt kunde verkligheten och drömmen, historien och myten, leva sida vid sida – som om de alltid gjort det.

Romanen berättar om familjen Buendía och staden Macondo, ett samhälle som växer fram ur en vision och förintas av tidens gång. Generation efter generation upprepar samma misstag, samma drömmar, samma ensamhet.
I centrum finns patriarken José Arcadio Buendía, uppfinnaren och drömmaren, vars värld långsamt glider över i det övernaturliga – utan att någonsin förlora sin trovärdighet.

Hundra år av ensamhet är själva hjärtat i den magiska realismen – den litterära stil där det övernaturliga framställs som något naturligt.
Här flyger präster i himlen, spöken samtalar med de levande, och en kvinna stiger till himlen med tvätten i handen. Ändå handlar allt i grunden om det mänskliga: kärleken, makten, tiden, ensamheten.

García Márquez skrev romanen på bara 18 månader, efter att ha grubblat på den i nästan 20 år. Han sålde till och med sin bil för att ha råd med papper och porto för att skicka manuset till förlaget i Buenos Aires.
När han var färdig sa han till sin fru: “Nu vet jag vad jag har skrivit – det är vår historia.”

Romanen blev snabbt en ikon för den latinamerikanska litteraturen och gjorde Márquez till Nobelpristagare 1982.
Men framför allt gav den världen ett nytt sätt att förstå verkligheten:
inte som en linje, utan som en cirkel där allt upprepas, och där ensamheten till slut är allas gemensamma arv.